För er som inte hört talas om Queenfish & Other tales så kan jag tala om att det är den extremt begåvade Ewa Wikström som ibland sitter vid skrivbordet bakom mig, och håller på med diverse saker som inte jag nödvändigtvis förstår mig på. Men en sak vet jag- hon gör vacker, stämningsfull musik. Och idag släppps hennes nya singel ”Dive in”. Du som brukar lyssna på Spotify bör absolut söka rätt på den. Det som är extra spännande med denna är att videon till denna dessutom involverar två andra Krenova kreatörer;  Federikos Angelidis och Elisabeth Widmark. Elisabeth har jobbat med de fina animationer som kommer att synas i videon.

Annat som händer här är kanske det inte fullt så exalterande, men ändock rätt bra att hålla sig uppdaterad med; deklarationsinformation. Ja, det är ju snart dags sägs det. Och här har vi tre timmars information i eftermiddag och mina ben skakar redan när jag tänker på allt som kan tänkas rymmas inom denna tid som jag kanske ännu inte tänkt på. Men bättre ta tjuren vid hornen än att stångas därbak av den antar jag? Hursomhelst är jag inte ensam om att tycka att det verkar vara en bra idé. 27 stycken anmälda oroliga själar kommer för att fika och gnida sina siffror mot varandra.

Roligare saker då? Ja, vi ska byta kläder med varandra. Den 18 april sker det. Vi upptäckte helt enkelt att vi ofta kollar på varandras kläder och tycker de är fina… Den där gamla trasan..typ. Alltså byter vi. Man tar helt enkelt med sig ett gäng kläder man tröttnat på (gärna ändå fortfarande i bärbart skick för någon annan)., och tar med sig annat man hittar hem. Hur bra som helst.

Och så har vi ju kört en 21- dagars utmaning här på kontoret. Vi har haft lite olika sorters utmaningar. Allt ifrån att träna, äta rätt, blogga mer till att teckna eller skriva musik. Och det verkar som att rätt många funnit en bra pepp i detta och fått in lite nya rutiner. Precis som det var menat. Så nu är det bara en vecka kvar av utmaningen men det verkar ju dumt att lägga ned de nystartade goda vanorna då. Håller därför tummarna för en fortsatt hållbar utveckling för allas utmaningar. Heja oss!

Skärmavbild 2013-04-09 kl. 10.51.19

Påskhelgen är över och äggen kan andas ut. Rester av påskgodis ligger och skräpar här och där i skålar och övergivna påskägg, men ingen verkar så sugen längre. Vi kom ut på andra sidan i år med- trots att vi blev bestulna på en värdefull timme sömn natten till söndag. Det är vår!
På Krenova satte vi igång ett projekt förra veckan som vi kallade ”21 dagar!” (Facebook event finns- men man får be om att bli tillagd). De av oss som kände oss manade att anta en utmaning av något slag gjorde det då. Det varierade mycket vad som alla ville göra, men vi har några hälsosamma utmaningar i form av mer träning och motion, mindre godis mm. Och ett par kreativa utmaningar i form av att teckna, skapa mönster, ta foton. Själv har jag nitiskt följt mitt löfte att skissa något varje dag. Och även om det finns en viss risk för upprepning av motiv, (jag själv eller sovande sonen Lucas) eftersom jag mest fått tid till att teckna sent på kvällen hemma, så är det en nyttig erfarenhet. Speciellt eftersom jag efter en vecka ungefär nu känner att det är lättare att sätta igång, det känns enkelt och prestigelöst och väldigt roligt dessutom. Och det var väl det jag mest ville uppnå. Att ”komma igång” helt enkelt. Smörja tecknarmusklerna, både i händerna och i huvudet. Och med nysmorda muskler känner jag att andra projekt börjar pocka på och vill bli ritade. Och kanske blir det enklare att gestalta dem med nu. Hoppas kan man ju.

Jag glömde ju skriva och säga glad påsk före påskhelgen, men jag tycker det känns lika bra att säga

Glad Efter Påsk eller Glad Vår så det får bli så istället. Ha det fint i solen alla!

21

I förra veckan bjöds det på information från Almi och Entreprenörscentrum, med fika förstås, på Krenova. Ett helt gäng krenova-folk och även en del andra samlades i konferensrummet för att få höra om de sätt som dessa kan hjälpa oss nyföretagare att komma igång och få upp fart i våra verksamheter. Agneta Lundberg, från Almi berättade om det mentorsprogram man kan få delta i, som innebär att ett antal ”adepter” och ”mentorer” paras ihop av henne och Almi för att sedan träffas ett antal gånger under ett år. Tanken är att de mentorer som valts ut och som har stor erfarenhet, ska dela med sig och hjälpa sin ”adept” att utvecklas och driva sin verksamhet till att bli mer framgångsrik. Riktigt intressant tyckte jag att det lät, det är ju ingen som förstår den situation man befinner sig i lika väl som den som själv någon gång varit där. Eller som åtminstone känner till den spelplan man befinner sig på och vilka regler som gäller.

Robert Olofsson från Almi, berättade om vilka finansieringsmöjligheter de kan hjälpa till med, men även om hur man kan få rådgivning i olika skeden av sin verksamhet. Och vi var flera som blev lite förvånade över att denna möjlighet finns, och att den är gratis dessutom. Bara att ringa alltså. Sammanfattningsvis en bra fikaträff som manar till vidare aktion.

I övrigt på Krenova så vill jag igen nämna ”Min farm” som sparkar igång sitt pilotprojekt i Jämtland nu. Håll ögonen på dem. Och så vill jag boosta lite för Queenfish & Other tales  (Ewa Wikström) som spelar på Verket nästa fredag, den 23 Mars. För 40 kr får man se 4 uppträdanden. Inte illa. Hoppas ni kommer.

I fredags hade vi finbesök av den nya generationen kreatörer till fikat. Vilja, snart 5 och dotter till Hanna Karlsson, samt Lucas, snart 6 och son till mig var med och visade var skåpet sak stå. Eller kanske mer rätt uttryckt- hur saccosäckarna ska användas. Till de som inte vet kan jag berätta att vi har ett fantastiskt fint myshörn på Krenova med just sacco säckar och två pallar av hård skumgummi som används lite då och då- men speciellt mycket just när den yngre generationen kommer på besök. Då förvandlas hörnet till ett lava/ sten/grus vulkaniskt område där man bör hoppa över diverse hinder för att undvika att bränna sig. Fantasin sprudlar.

För övrigt är det så mycket spännande på gång nu att jag faktiskt känner att jag bör göra en mer seriös redogörelse, och inte bara skrapa lite på ytan som det lätt blir. Men just nu får jag ändå nöja mig med en mindre rapportering. Min Farm (Steven och Petter), jobbar för högtryck och ska snart dra igång ettt pilotprojekt med bönder i Jämtland. Deras fantastiska idé ska nu bli verklighet för en skara lyckliga konsumenter som kommer att kunna beställa (via internet) sin mat direkt från en utvald bonde. Och till och med hämta/titta till direkt från bondens jordbruk. Den maten kommer säkerligen att smaka extra gott.
Andra som har många järn i elden verkar vara gänget Ewa, Fede (Federikos) och Elisabeth som tillsammans jobbar med Ewas blivande musikvideo. De åker iväg på mystiska vinterbad i vakar bland annat, och vill låna pulkor. Allt för konsten, får man anta.

Vad övriga krenova människor håller på med ska jag också försöka lista ut, så håll ut bara. Svar kommer. Tills dess, ha det fint och njut av solen.

Fika Lucas&Vilja

Igår var det filmvisning av tre kortfilmer, Mankó (där ex-krenovisen Henrik Norman varit inblandad), Ägget och Herr Nyfikenheten & Katten. Tre ovanligt fina och speciella filmer och en visning på en en ovanlig och kanske oväntad plats. Nämligen utomhus, på Krenova husets kortsida. Här hade parkeringen förberetts med flera rader filtbeklädda bänkar och längst bak en liten servering där det tillagades och bjöds på Souvas med kantarellsås i pitabröd och varm lingondricka. Allt för att tillfredställa de middagssugna magarna hos drygt 60 förväntansfulla biobesökare. Och det finns väl bara ett ord för att beskriva tillställningen med rättvisa- Succé! En särdeles gemytlig stämning lade sig över den lite blaskiga, men åtminstone inte kylslagna parkeringen när filmerna drogs igång. och den lite surrealistiska känslan blev ännu tydligare när den speglades i förvånade ansikten på förbipasserande. Själv fick jag lägga på en dimension till i upplevelsen, då jag hade med mig min son Lucas 5 år. Existentiella problem uppfattade ur ett barns synvinkel är alldeles särskilt intressanta. Gud, Livet, Döden, Ensamhet, Vänskap… Många frågor under visningens gång, och så slutligen Den Stora Frågan i bilen på väg hem; ”måste verkligen alla dö?” och vidare, när insikten om det oundvikliga uppdagats… ”Åh neeeej, jag ska DÖÖÖ!”. Men till en mammas försvar får jag berätta att både jag och han tyckte att det var en mycket spännande och rolig kväll. Och jag är säker på att resten av publiken höll med. Bara att veta att så mycket filmisk talang har sitt ursprung i Västerbotten gör ju vem som helst på bra humör.
Tack Krenova, Region Västerbotten och Filmivästerbotten för ett jättetrevligt arrangemang.

Filmer som visades
Mankó: manus och regi av Erik Löfgren
Ägget: manus och regi av Tage Hervén, Hjalmar Ekström efter en novell av Andy Weir
Herr Nyfikenheten och Katten: regi av Frida Hammar och manus av Janne Widmark efter en berättelse av Frida Hammar.

602193_10152609721600175_665331765_n

… och ja, jag vet att det är Alla Hjärtans Dag. Och man ska kramas och ge varandra geléhjärtan. Men jag får vara motvikten till allt detta snälla, gulliga idag. För min väntan har inget med kärlek att göra. Jag pratar istället om den sortens väntar som gör en frustrerad och irriterad och skitsur. Den där onödiga väntan som man inte har någon kontroll över. Vi råkar alla ut för den, när logistiken låser sig eller när vi får sitta i telefonkö och bara får veta att vi är nummer 117 i kön.

Själv väntar jag på ett paket. Och jag fick informationen att det skulle komma igår. Så jag väntade då också. Det var nu fel hursomhelst, så paketet kommer idag, kanske, någongång under dagen….Det är ett ganska viktigt paket, och jag måste verkligen ha det så fort som möjligt, alltså håller jag mig hemma och väntar. Jag vet inte när det kommer, men om jag inte är här då åker paketet iväg igen. Inte till mitt postombud så att jag kan hämta upp det- utan till terminalen dit alla utlandspaket kommer. Så körs det till postombudet imorgon. Dvs, om det verkligen blir utkört idag för hittills enligt min ”tracking” så har det inte ens packats på en bil ännu. Således tar det ett dygn för paketet att komma från Belgien till Malmö, och i värsta fall tre dygn för paketet att ta sig från Malmö hem till mig i Umeå.

Nu kanske ni tänker att jag skulle kunna göra något vettigt istället för att sitta och gnälla och frustrerat trycka på ”tracking” funktionen. Ja, jag har tänkt på det. Igår tänkte jag lösa lite frågor jag hade till Skatteverket. Efter två försök att ringa dem när jag ombads ringa upp ”lite senare” kom jag tillslut fram till en automatisk telefonsvarare där jag uppmanades lämna mitt telefonnummer om jag ville bli uppring. Det ville jag. En halvtimme senare ringde de upp. Dessvärre var det svårt att prata med telefonisten eftersom ljudet var skrapigt och rätt högt så hon försökte justera läget och knappade på lite… Och så knappade hon bort mig. Snopet. Surt.
Hursomhelst väntade jag en stund och tänkte att väl skulle ringa upp mig igen? Men icke. Det var bara att ringa igen- denna gång valde jag växeln- där kom jag fram efter bara fem minuter. Och förklarade hur jag blivit bortkopplad och inte uppringd. Ojoj, sa de, vi ska koppla dig till någon direkt- och så kopplade de mig till- en telefonsvarare…. som sa ”just nu är det många som ringer, var god försök igen lite senare”. Frustration.
Det slutade bra och jag fick tillsist prata med någon men.. ja. Det är inte första gången telefonköerna hos diverse myndigheter suger musten ur en.

Idag då… ja jag väntar fortfarande. Tänkte jag skulle jobba lite med det jag vanligtvis gör på torsdagarna. Jag illustrerar en bild till en text åt en tidning som heter Bil&Bostad. Men eftersom jag inte ännu har fått texten så.. ja.. får jag väl bara vänta.
En bra sak dock, för att avsluta i positiv anda. Det är fruktansvärt välstädat här hemma just nu. Jag har t.om torkat golven. Det är något aggressivt över att städa tycker jag som hjälper mot den sortens frustration och känsla av att inte ha kontroll över saker och ting, som jag upplever just nu. Och jag tvättade vardagsrumsmattan med. Då kan ni lista ut hur frustrerad jag var.

Det känns som vi är inne i en period av förvandling på Krenova. Så många ansikten har försvunnit nyligt; Oscar, Emil, Alexandra, Linnea, Camilla och Andreas. Och tråkigt är det ju förstås. Men roligt att se vad det är för nya personer som ska fylla deras platser. Det ser vi fram emot.

Men även om det ekar lite tomt i korridorerna så var vi några som fikade tillsammans och såg ett TED Talks igår. Denna gången såg vi Jarrett J. Krosoczka: ”How a boy became an artist.” Och jag kan inte låta bli att skriva lite om just detta TeD talks. Kanske för att jag känner igen mig en hel del själv. Inte i den jobbiga tillvaro som gjorde att Jarret växte upp hos sina morföräldrar istället för med sina föräldrar, men i det passionerade tecknandet. Och även min morfar hade stor betydelse för att jag utvecklade min tecknar talang och önskan om att få hålla på med just detta. Jag känner igen de hemritade böckerna av blanka A4 papper hopsatta med häftklamrar. Jag gjorde åtskilliga sådana- tillsammans med just min morfar… Jarrets morföräldrar satsade på honom och såg vem han var och uppmuntrade honom att tro på sig själv. Istället för att oroa sig över att han inte var särskilt intresserad av andra ämnen, eller någon sport t.ex, så såg de till att han istället fick börja på en skola där han fick utveckla det han var bra på. Kanske inte alltid självklart när ens passion råkar vara teckning, musik eller något annat ”kreativt”. Och eftersom vi får se Jarret i ett Ted talks kan man ju konstatera att det åtminstone i hans fall var en framgångsrik väg att ta, men egentligen är det inte alls det som gör mig så glad av den här historien. Vad som gör mig glad är istället när vuxna, oberoende av sina egna intressen, talanger eller förhoppningar, kan kosta på sig att se ett barn med öppna ögon och öppet sinnelag. När vuxna lyckas låta bli att projicera sina egna idéer och förväntningar på framtiden på ”sitt” barn. Må så vara i all välmening. Det gör mig glad. Och nu råkar min egen son älska att teckna, precis som jag själv alltid gjort, så kanske har jag tur som åtminstone för tillfället (han är bara 5 år) råkar dela hans passion och har förståelse för den. Men skulle han en dag helhjärtat satsa på något så lovar jag att jag åtminstone ska göra vad jag kan för att hjälpa honom. Till och med om han vill bli politiker eller jobba på skatteverket.